Om bland annat Kalle Pohls stuga

I slutet av september 1932 flyttade mina föräldrar från Högsby till Målilla. Pappa hade varit sjukvårdare på Kolserums sinnessjukhus, men blivit arbetslös på grund av personalminskningar. Nu satsade han familjens absolut sista resurser på att starta ett privat vårdhem i Målilla by. Flickor anställdes för arbete med matlagning och städning. En av dem som jag minns var Doris Sandqvist.

Vid den här tiden var jag ungefär 9 år gammal. Doris brukade berätta om allt möjligt roligt, som hon hade varit med om, när hon var i min ålder. Bland annat om de trevliga hembygdsfesterna med kortegen av höskrindor med ungar, som då brukade köra genom samhället under ledning av festgeneralen fabrikör Grässner.

Huset som vårdhemmet var inrymt i är närmaste granne till den gård som vi kallade Bergagården. Där bodde Bertil som var något äldre. Vi blev snart goda vänner och Bergagårdens utrymmen med ladugård, stall, höskulle och magasin uppskattades mycket av oss och våra kamrater som lekplats.

När man behövde extra hjälp på Bergagården, kallade Bertils far ibland på Johansson, av oss allmänt kallad skogvaktarn. Han var uppskattad för sin kunnighet inom flera olika hantverk, och av oss pojkar mycket beundrad för sin stora samling av gamla vapen och för sin förmåga att berätta om livet i gamla tider. Om det var av honom, av Bertils eller av min egen far som jag först fick höra talas om Kalle Pohls stuga, det har jag glömt. Men om två saker var de överens. Stugan, som låg på Bergagårdens mark, var så gammal och unik att den borde räddas, och en hembygdsförening borde bildas.

Bertils pappa som var arrendator på Bergagården kontaktade ägarinnan fru Gustafsson i Berga. Hon hade inga anspråk på huset, som vid den här tiden hade stått öde i många år.

Att hitta en lämplig tomt var inte lätt, men till slut medgav kyrkan att huset fick sättas upp på det dåvarande församlingshemmets mark, och därmed kunde flyttningen börja. Jag hoppades mest på att den nya hembygdsföreningen skulle ordna trevliga hembygdsfester, liknande den Doris berättat om.

Johansson själv skötte om uppmärkning och nedmontering av stugan. Någon tid därefter, tidigt en morgon gav sig min far, Bertils far och Johansson iväg med hästar och två stora vagnar för att hämta delarna och köra dem till Församlingshemmet. Det var nästan skymning när de dök upp igen. Först kom Bertils pappa med ett stort lass som endast med svårighet klarade grindhålet mot gatan. Strax efter kom pappa med sitt ekipage. Han var tjock och svettades under vegamössan. Ibland före- ibland efter, halvsprang Johansson, som kanske just dagen till ära hade den gröna skogvaktaruniformen på. Bakom församlingshemmet stannade skjutsarna, och så började avlastningen. Det var nästan mörkt när det var klart. Stockarna såg svarta och trasiga ut, och jag minns att jag tänkte; skall det här verkligen kunna bli en stuga igen.

Så snart som möjligt påbörjades återuppbyggnaden. Stenar hämtades i Venhagen till grund och till att lägga golvbjälkarna på. Dessutom hämtades två stora hällar. Den ena fick bli spishäll i den stora öppna spisen, och den andra fick tjäna som yttertrappa och farstubro. Arbetskraften bestod av Johansson själv. Som hantlangare fungerade min pappa och ett par av våra patienter då och då.

Det understa stockvarvet och några av golvbjälkarna, som legat direkt på marken, var så ruttna, att de måste bytas ut mot nytt timmer, och det sågades vid fabriker i Ämmenäs. Den fönsterlösa väggen var så dålig, att den måste klädas med bräder både ut och invändigt. Därav kom det sig att hela stugan fick brädklädsel. Nya golvtiljor behövdes och gjordes på samma sätt som de gamla. Dörrar och fönster ersattes med nytt virke där det var nödvändigt.

Efter mycken övertalning åtog sig en gammal erfaren murare att av gråsten, tegel, lera och murbruk göra en likadan spis som den, som tidigare stått i stugan.

Hur yttertaket skulle göras diskuterades en hel del. Ett nytt brädtak skulle det ju helst vara. Men hur länge skulle ett sådant hålla? Ett torvtak med tjärpapp under skulle kanske hålla längre, och så blev det.

Till slut blev det också en liten kvist utanför dörren, mest som skydd för dörren. Men någon kvist hade Kalle Pohl aldrig haft.

Så vitt man kunde se hade Kalle Pohls stuga aldrig fått någon färg, men nu gällde det ju att bevara huset så länge som möjligt och att få den nya brädklädseln att se gammal ut. Det blev nödvändigt att måla huset. Mörk rödfärg skulle det bli.

Jag skickades därför till apoteket för att handla fyra liter- buteljer med blåaktig vitriollösning och till järn-Karlssons för att köpa kimrök, och med det på cykeln återvände jag.

Under tiden hade någon hämtat en specialist på rödfärg, som bodde i Vadgatan. Det var en invalid, vars namn jag har glömt. Men nu satt han på marken med de långa kryckorna bredvid sig och vid sidan om hade han det stora svarta tomfatet, som man nu eldade under för att få färgen att koka. Och färgen, den bestod av de ingredienser jag hämtat samt åtskilliga hinkar vatten, flera påsar rågmjöl och sillake.

Till sist målades stugan även invändigt, och så möblerades den. Sedan blev det invigningsfest för alla som varit med, och den stod våra mammor för.

Byggmästare Folke Karlsson i Ödhult har ett svagt minne av Kalle Pohl. Och han berättar att när han var riktigt liten, så var han vid något tillfälle på besök i stugan. Den låg enligt vad han försökt förklara för mig inte så långt från korsningen mellan gamla Kallersebovägen och den s.k. Nödhjälpsvägen mellan Ödhult och Åsen.

Dem som har byggt stugan från början är det troligen ingen som vet.

På ett fotografi som hembygdsföreningen har, står Kalle Pohl i dörröppningen till sin stuga. Kortet bör vara taget någon gång på 20-talet. Kalle ser ut att vara omkring 70 år. Väggarnas timmerstockar syns på sidorna om dörren, och brädtaket som verkar vara i dåligt skick skymtar ovanför.

Kalle ansågs vara ett original och det gick många historier om honom. Han hade det mycket knapert, men trots att han hade ett svårt brock så var han tvungen att försörja sig som skogshuggare.

Vid ett tillfälle hörde några skogsarbetare honom ropa på hjälp, och skyndade för att undsätta honom. Det visade sig då att han fastnat med handen i ett metervedträ, som han försökt klyva. När han sedan sökte hjälp, hade han själv fastnat på en gärdesgård, och där satt han när hjälpen kom och jämrade sig med handen i kläm.

Han var glad åt mat men gick ofta hungrig, och var ytterst tacksam när arbetarna i skogen slängde åt honom något mer eller mindre ätbart som de själva inte ville ha. Då kunde han äta hur mycket som helst. Därefter kunde han tacka och säga: ”Nu står jag mig i åtta dar”.

Han tog gärna emot besök i sin stuga, och då bjöd han på kaffe, om han hade möjlighet. Sockret till kaffet var toppsocker och det stycket förvarades under sängen. När det nu togs fram var det fullt med myror, som avlivades en efter en med tumnageln mot sockret. Som tilltugg bjöd han ibland på torkat rökt fårkött. Kalle hade en fin egenskap: Han svor aldrig. Men när han blev riktigt arg kunde han säga: ”Stockholm den stora staden”.

När han behövde handla gick han hela vägen genom skogen till Målilla, och då hände det att han inte orkade gå tillbaka samma dag utan blev tvungen att sova över hos någon god vän.

Vem var han egentligen?

Det vet jag egentligen inte, men i Målilla-Gårdveda församlings födelsebok för den 27 augusti 1881 står under födda, en dotter Sigrid Emilia, fader Pohl Karl Magnus 25 år, hustru Johansdotter Klara Sofia 31 år.

Yrke: Soldat, Ljungsberg, Östra Årena.

Denna Karl Magnus Pohl är möjligen samma person som den Kalle Pohl, som på äldre dar bott i stugan.

Detta har berättats av:

Stig Rosén (Oskar Rosén Stigs far första ordförande i Målilla-Gårdveda Hembygdsförening) f.d. Målillabo numera endast boende under sommaren.

Kalle Pohls Backstuga (Källa: Hultsfreds hembygdsförening)

Terrängbeskrivning: Lite av stengärdesgården finns kvar och några stenar som vittnar om var stugan legat. Det finns ett par tjärdalar alldeles väster om där stugan legat.

Kalle Pohl bodde i sin enkla stuga med jordgolv till långt in på 1920-talet, då han flyttade till ålderdomshemmet i Målilla, men först efter det att han själv bestämt sig för detta. Myndigheterna hade vid åtskilliga tillfällen försökt förmå honom att flytta från den förfallna stugan till ålderdomshemmet, men han vägrade bestämt att flytta.

Om hans intresse för arbete inte var så stort gjorde han dock lite dagsverken på gårdarna runt omkring i bygden eller vid någon såg. Kalle Pohl var en särling på många sätt, om sitt yttre vårdade han inte på något vis, men han läste gärna tidskrifter och böcker när han kom över sådana. Man får väl inte betrakta honom som någon dumbom precis, även om hans levnadssätt var mycket unikt.

Han kunde vara utan mat i långa tider, men när tillfälle gavs att få mat, åt han som om det inte hade funnits någon botten i honom. Han var inte noga med vad han åt, det sägs att han kunde laga sin mat av kadaver och kokade soppa på sura ben och annat som inte ansågs tjänligt som människoföda. Många personer var inte alltid så snälla mot honom, visserligen fick han god och närande mat av många, men det fanns de som skojade med honom och bjöd på till exempel sur ärtsoppa och mögliga puddingar, som han åt med god aptit när hungerns satt i. Alla och envar kan förstå hur magen reagerade inför sådan mat.

Före Kalle Pohl bodde i stugan en gumma som allmänt kallades för ”Glipa”. Stugan revs 1940 och flyttades till en plats intill Församlingshemmet i Målilla.

 Tillbaka